Improvisation & kreativitet i livet-är livet! :)

Att ha förmågan att vara kreativ och påhittig kan tyckas vara till för några få människor, några som har det i blodet, eller bara är talangfulla inom sitt område, några få utvalda. Så är det nog många som tänker. Att vissa kan och andra inte. Hör ofta sägas till mig att jag har så lätt för att hitta på saker, alltid är så kreativ. Men det är kanske bara är så att jag vågar prova mina ”knasiga” tankar, improviserar mig fram, fast jag inte varit helt säker på att det fungerar alla gånger?  Allt blir inte bra, blir inte som jag tänkt, det vet jag för jag har ju i allafall provat, eller hur? För vad vore då världen utan alla vetenskapsmän och kvinnor, forskare och konstnärer av alla de slag om de inte hade vågat improvisera, provat olika metoder, tillåtit sig själva att faktiskt också misslyckas?

Alla är mer eller mindre kreativa, de har bara olika lager av begränsningar eller hinder som hämmar dem i deras kreativa process. Några har så stort hinder framför sig att de aldrig vågar eller tror på att de kan. Att just misslyckas är något som är en av de största anledningarna att man inte vågar visa sig och sina tankar för varken sig själv eller omgivningen. Som att allt runt omkring, vad alla andra tycker och tänker styr ens handlingar mer än ens eget behov. Det är ju jätteviktigt att ge sig själv den tillåtelsen och utrymmet att få improvisera sig fram, ändra om, göra ”fel”, testa ett annat sätt i vad vi än tar oss an. Ge oss själva det förtroendet  att det är ok att göra fel och göra om. Lita på oss själva. Vi försöker igen. Det föds någonting annat av det, det ingår i processen. Vi måste också få leka. Just att leka, som är improvisation är ju grunden till all kreativitet. I en viss ålder slutar vi med leken. Som att vuxna inte kan leka eller tror oss veta att det inte accepteras att vi leker. Det är jättesynd. Vi kanske lär oss en färdighet till punkt och pricka, vi är experter på det vi gör men vi har glömt bort leken, följer bara den utstakade raka vägen, inga konstiga omvägar, improviserar inte, ser inga andra vinklar på vår kunskap, inte kan tänka ett steg längre utanför ens ramar. Plötsligt står vi sen och stampar kommer ingen vart, vi gör det bra men känner ingen glädje över vad vi gör. Börjar tvivla på vårt sätt. Tappar tron på oss själva. Vare sig det handlar om att spela ett instrument, arbeta på ett projekt eller bara komma vidare i livspusslet… ”Någonting fattas” som Nachmanovitch skriver.

Genom improvisation i skapande dans kan vi locka fram, väcka och stärka sin egen kreativitet och tillsammans i grupp se andras, lära av varandra. Kommunicera. Man kan se det som en utmaning att få tänka om, ge mig själv och andra inspiration att hitta flera vägar, våga pröva, låta oss försvinna iväg till oupptäckta platser, ställa de där ”tjugo frågorna” till en själv eller att delge varandra erfarenheter, verktygen att utforska och söka reda på vad som vi känner extra för i livet eller gör att vi har blockeringar, att använda dem kreativt i istället för att hindras av dem. Vad är det som gör att jag agerar så här, har starka känslor för det där eller är så rädd för att misslyckats? Vad händer om jag gör annorlunda? Har ett annorlunda kroppsspråk, annan attityd eller övervinner min rädsla?

Det viktigaste är att det jag själv skapar är mitt, ingenting är fel, alla behöver inte förstå. Alla tolkar på sitt sätt. Din egen skaparprocess är den som betyder något, vare sig det handlar om en konstart du skapar i eller kreativa handlingar i självaste livet.

Hoppas att jag själv kommer att kunna ställa mig ”tjugo frågor” i livet om jag känner att ”någonting fattas”! Annars får jag väl helt enkelt improvisera….?

/g