Man blir lite glad i hjärtat när kommuner tänker om & satsar på dansen i skolan! :) som denna:

http://www.dansiskolan.se/2012/01/30/se/kiruna-satsar-på-dans-i-skolan-för-alla!-7135195

Hejja Kiruna <3<3<3

/g

Tjjiiihhooo! :)

Har "klickat" iväg alla arbeten till min lärare. vilken känsla. Jag är klar Danskonstnär. Efter 2 års kämpande, många timmar. Äntligen! Tjjiiihhooo! :))
Det måste firas!
Skål.............:)

Ett citat som jag gillar:

"all that I know when I dance, I want to know in my life when I´m not dancing" Pernille Overo

/g

Skapa Identitet genom dansen....:)

Tankar efter litteratur..Dance, a creative art of experience av Margret N. H´Doubler.

Boken tar mig med in till kärnan av människan. Genom kroppen, hjärnan, själen, vår identitetsresa , det vi känner, tänker ,upplever,skapar och väljer bildar den vi är och vi kan växa upp och bli trygga, starka, emotionella , öppna och fria individer ,leva socialt tillsammans med resten världen. Hjärna och kropp samverkar, känner varandras signaler och ger naturliga rörelser. Vi använder alla sinnen för att fungera. Vi lever i och med muskler, skelett, organ, nerver, leder och alla sinnen, allt hänger ihop. Vi har behov av rörelse, fysiska, mentala och emotionella på alla plan. Och när vi blir medvetna om hur allt är beroende av varandra, att allt har en mening kan vi också förstå oss själva, komma vidare i vår utveckling, växa upp och bli en hel människa. Vi lär oss läsa av vår kroppsliga reaktion på livet. Vi vet vem vi är.  Vi skapar vår identitet.

Jag förstår att så många ser Margaret som en de stora inom dansutbildare, forskare och pionjär. Hon var ju den som verkligen förstod, redde ut hur vi fungerar och vad dansen som rörlig konst ger. Allt hänger ihop. Dansen är en mänsklig aktivitet från den allra första människan på jorden. Hon tar oss med tillbaka när det fysiska var det primitiva var ett av de språk man kunde uttryckta sig i. Det var en del av våra vardagliga sysslor, rörelsemönster som tillsammans med kroppens egna rytm gav ett uttryck och känslomässig handling. Att genom kroppen samla och göra sig fri från energi.  Att tillsammans i grupp hitta en gemensam rytm. Att få resa genom danshistorien ger mig en djupare förståelse för värdet av att känna min kropp, att tänka och känna och uttrycka mig för mig och min identitet. Allt jag förvaltar i min kropp, alla mina erfarenheter kan jag använda för att utvecklas, utforska vidare, hitta mening osv. All konst som jag skapar kommer inne från mig själv och utav det jag vet, upplevelser,tror och grundar mina tankar känslor på. Allt jag skapar är en process av mig och min identitet. Jag utgår från mig och skapar där efter!

Att sedan de som ska tolka min konst, mitt uttryck kanske inte ser det samma men de kan kanske känna mina känslor genom mitt utryck och bilda en egen tolkning. Om du aldrig fått uttrycka olika känslostadier i livet kan innebära att kan du inte heller kan ta in och känna det som förmedlas i ett estetiskt möte, det är då inte av värde för dig. En publik som inte tar in stämningen av en föreställning kommer heller inte känna vad som förmedlas, Så kan det vara när vi ser på konst i alla olika konstformer, Att betraktaren inte känner ser processen, förstår meningen eller uttrycket av verket.  Det är inte av värde för den personen för den kan inte relatera till det. Om du får vara med i en skaparprocess där alla ”bitar” av dig nöts och blöts utifrån din inre identitetskärna kan det vara lättare att sen förstå eller relatera till andras. Genom att dansa lär vi oss känna våra olika uttryck, lär känna våra kroppsliga, mentala och känslomässiga gränser. För alla är olika och har olika stor spännvidd på sig och sin personlighet.

Margret skriver att ” varje barn har rätt att veta hur man uppnår kontroll över sin kropp så att han kan använda den till gränsen för sin förmåga att uttrycka sina egna reaktioner på livet”

Jag tror verkligen att dansen kan hjälpa barnen på vägen genom sin identitetsresa. Att få fatta egna beslut genom sin kropp och känslor, att få möta och kommunicera med sina kamrater kommer stärka dem i sin identitet och en förståelse framåt i livet. Att få känna glädjen, gemenskapen och energin när vi dansar tillsammans. Och att de fortsätter att värdesätta rörelse som en av den största energikällan i livet, genom livet. Och att aldrig sluta dansa.

”As long as there is life, there will be dance ”Margret N H´Doubler

/G

Litteraturrace...:) Allt ska vara klart & inlämnat på söndag så jag pluggar på!

men nu lite paus med "skåpråtterace" ....Det är mycket bra läsning just nu!

"every child has a right to know how to achieve control of his body in order that he may use it to the limit of his ability for the expression of his own reactions to life"- Margret H´Doubler(dance pioneer, 1889-1982)

ska snart fortsätta läsa,måste ju göra mig förtjänt av den vackra buketten jag fick av mina fina arbetskamrater! Visst? :))

/g

.....som sagt,det är ju det här jag vill göra mer av! :)

Läs gärna länken,  en artikel om hur man kan jobba i förskolan med skapande dans:

http://www.lararnasnyheter.se/FS_12_01_tema_attdansaarattdromma.html

(tack för tipset Jessica!)

/g <3

Improvisation & kreativitet i livet-är livet! :)

Att ha förmågan att vara kreativ och påhittig kan tyckas vara till för några få människor, några som har det i blodet, eller bara är talangfulla inom sitt område, några få utvalda. Så är det nog många som tänker. Att vissa kan och andra inte. Hör ofta sägas till mig att jag har så lätt för att hitta på saker, alltid är så kreativ. Men det är kanske bara är så att jag vågar prova mina ”knasiga” tankar, improviserar mig fram, fast jag inte varit helt säker på att det fungerar alla gånger?  Allt blir inte bra, blir inte som jag tänkt, det vet jag för jag har ju i allafall provat, eller hur? För vad vore då världen utan alla vetenskapsmän och kvinnor, forskare och konstnärer av alla de slag om de inte hade vågat improvisera, provat olika metoder, tillåtit sig själva att faktiskt också misslyckas?

Alla är mer eller mindre kreativa, de har bara olika lager av begränsningar eller hinder som hämmar dem i deras kreativa process. Några har så stort hinder framför sig att de aldrig vågar eller tror på att de kan. Att just misslyckas är något som är en av de största anledningarna att man inte vågar visa sig och sina tankar för varken sig själv eller omgivningen. Som att allt runt omkring, vad alla andra tycker och tänker styr ens handlingar mer än ens eget behov. Det är ju jätteviktigt att ge sig själv den tillåtelsen och utrymmet att få improvisera sig fram, ändra om, göra ”fel”, testa ett annat sätt i vad vi än tar oss an. Ge oss själva det förtroendet  att det är ok att göra fel och göra om. Lita på oss själva. Vi försöker igen. Det föds någonting annat av det, det ingår i processen. Vi måste också få leka. Just att leka, som är improvisation är ju grunden till all kreativitet. I en viss ålder slutar vi med leken. Som att vuxna inte kan leka eller tror oss veta att det inte accepteras att vi leker. Det är jättesynd. Vi kanske lär oss en färdighet till punkt och pricka, vi är experter på det vi gör men vi har glömt bort leken, följer bara den utstakade raka vägen, inga konstiga omvägar, improviserar inte, ser inga andra vinklar på vår kunskap, inte kan tänka ett steg längre utanför ens ramar. Plötsligt står vi sen och stampar kommer ingen vart, vi gör det bra men känner ingen glädje över vad vi gör. Börjar tvivla på vårt sätt. Tappar tron på oss själva. Vare sig det handlar om att spela ett instrument, arbeta på ett projekt eller bara komma vidare i livspusslet… ”Någonting fattas” som Nachmanovitch skriver.

Genom improvisation i skapande dans kan vi locka fram, väcka och stärka sin egen kreativitet och tillsammans i grupp se andras, lära av varandra. Kommunicera. Man kan se det som en utmaning att få tänka om, ge mig själv och andra inspiration att hitta flera vägar, våga pröva, låta oss försvinna iväg till oupptäckta platser, ställa de där ”tjugo frågorna” till en själv eller att delge varandra erfarenheter, verktygen att utforska och söka reda på vad som vi känner extra för i livet eller gör att vi har blockeringar, att använda dem kreativt i istället för att hindras av dem. Vad är det som gör att jag agerar så här, har starka känslor för det där eller är så rädd för att misslyckats? Vad händer om jag gör annorlunda? Har ett annorlunda kroppsspråk, annan attityd eller övervinner min rädsla?

Det viktigaste är att det jag själv skapar är mitt, ingenting är fel, alla behöver inte förstå. Alla tolkar på sitt sätt. Din egen skaparprocess är den som betyder något, vare sig det handlar om en konstart du skapar i eller kreativa handlingar i självaste livet.

Hoppas att jag själv kommer att kunna ställa mig ”tjugo frågor” i livet om jag känner att ”någonting fattas”! Annars får jag väl helt enkelt improvisera….?

/g